tisdag 22 september 2009

Avklarat

Ja, nu är det avklarat, dopet för våra tvillingar, Signe och Ebbe. Det var väldigt lyckat. Jag är lättad. Drygt 70 härliga gäster varav ca 25 barn. Jättefina presenter. Goa godsaker och en helt fantastisk underbar Pippi Långstrumps tårta!!! Vacker solosång i kyrkan samt härligt trumpet spel av Andreas! En ceremoni i njutningens tecken ;) Det var dock väldigt, väldigt varmt i kyrkan. Det var ju rena rama sommarvärmen ute. Är fortfarande helt slut så här 2 dgr efteråt.

lördag 19 september 2009

Ett dubbeldop stundar

Japp, så är det. Imorgon blir en stor dag för familjen. Våra små (nåja, det har ju blivit mkt större) ska döpas imorgon och hela dagen ska gå i Pippi-tema. Ska bli så kul att träffa alla vänner och familj och lite fest. Vår stora kille, Ebbe, ger sina gudföräldrar en tuff utmaning med sina 10,7 kg. Det blir ett tungt arbete för dem ;) Signes faddrar får det betydligt lättare då hon inte nått 8 kg's strecket ännu med sina 7,9 kg. Det är sannerligen stor skillnad på våra två twins, både till utseende och sätt.

onsdag 2 september 2009

Tre månader sen sist...

Ja, vad ska man säga? Man har fullt upp som tvillingförälder samtidigt som man också har en treåring... Sommaren har passerat och den har milt sagt varit intensiv...ska försöka ta upp och skriva lite igen, men inte så mycket varje gång.

fredag 5 juni 2009

Vill hinna

...men gör det inte. Det märks på mina mycket glesa inlägg... att vara trebarnsmor till tre små barn tar tid och energi. Emellanåt under dagarna tänker jag vad jag ska skriva på min blogg och sen när jag äntligen har lite tid över så är jag för trött för att överhuvudtaget kunna formulera en mening. Jag vill iallafall berätta att tvillingarna är nu 5 månader gamla och det senaste är att jag introducerat kött för dem med blandad framgång samt att båda har kommit på hur man vänder sig från rygg till mage, men en veckas mellanrum.
Hej så länge.

torsdag 30 april 2009

Mor och son

Imorse tog min man med sig Signe, ena hälften av vårt tvillingpar. Det betydde att det var endast Ebbe och jag när Saga var på dagis. Jag fick tid att njuta av mammalivet som det ju är att bara ha ett barn. Vi gick till Winterviken där jag slog mig ner i en solstol och läste en medhavd tidning. Och solen gassade på mig medans jag njöt och surplade på en god latte. Efter en stund vaknade lillkillen och vi gosade lite i solen innan han fick sitta i bärselen hela vägen hem. Det gillade han, det märktes.

Kl 15 hämtade jag Saga och vi åkte direkt till Skansen där vi mötte upp min väninna med familj plus ett syskonbarn. Vi var totalt tre vuxna och sex barn. Det gick jättebra och var jättemysigt. Jag kände mig alldeles lugn. Det går inte att beskriva vilken skillnad det är att bara ha hand om en bebis. Du har bara en att fokusera på, en att trösta, att mata och att bära. Jag vet att Signe har det bra med sin pappa och det har ju så klart känts väldigt tomt utan henne samtidigt som jag har njutit i fulla drag av denna dag. Märklig känsla. Älskar jag henne mindre då? Det är klart att tankarna snurrar runt i huvudet. Signe är väldigt kinkig och har mer eller mindre varit det sedan hon föddes. Det mesta kretsar kring matningen. Att det är så himla svårt att få i henne mat. Hon suger tre fyra tag i flaskan och sen vänder hon bort huvudet. Vi har därför, på BVC inrådan, tjuvstartat med att ge henne gröt och lite andra smakportioner. Hon gillar det, verkligen. Men man vill ju få i henne vätska också. På natten dricker hon oftast bra och ev på morgonen men ju senare på dagen desto svårare. Vid 19-tiden börjar hon gnälla ihärdigt vilket kan sluta i ett ordentligt utbrott. Det enda som hjälper då är löpning med vagnen tills hon somnar. Efter att hon ha sovit i ngn timme går det att få i henne mat. Så håller vi på, min man och jag. Oftast blir det ju jag som håller på - hela dagarna. Att trixa och fixa kring hennes matning. Jag tycker att det är urjobbigt för du vet aldrig om eller när du får i henne mat nästa gång. När tålamodet är slut vill jag bara skrika: Ät då för f-n!! Och när det är som jobbigast känns det som om man vill sälja henne på en loppis...Nä, usch så får man inte säga även om det känns så emellanåt. För så hänger det ju ihop med små bebisar, lite mat = oftast en kinkig bebis. Vi känner ju igen hennes utbrott eftersom hennes storasyster även hade dem väldigt ofta. Men henne var det ju lättare att få i mat även om det även med henne kunde vara svårt. Ja, ja, det är bara att hoppas att de går över. För det gör det ju... det är ju efter den devisen man lever efter: att det går över...det är bara en period, en fas etc... Känner ni igen det?

onsdag 29 april 2009

Minnet har fallit i glömska

Jag förstår inte vad det är som händer med mig. I måndags morse när jag promenerade efter att ha lämnat storasyster på dagis funderade jag över om jag inte stämt träff med en kompis från mammagruppen. Jag smsade henne och frågade varpå hon ringer upp mig strax efter. "Det var ju idag vi skulle ses". Attans, hur kunde jag glömma det? Jag som kommer ihåg allt och lite till. Hjälp! Som tur var så blev hon lite lättad för hon hade en massa saker att uträtta. Tur för mig. Tack Nanna. Inte nog med det. Dagen efter på morgonen ringer min mobil. Det är min syster. I samma sekund som jag svarar så dyker det upp i mitt huvud: "Vi skulle ses idag va?" utbrister jag. Ja, så var det. Herre jisses. Jag var ju på väg till en träff med två av mina bardomsvänner...som min syster också känner. Så jag frågade hon ville följa med. Det ville hon. Tur igen. Tack Cilla. Vad händer med mig? Jag glömmer ju till och med att skriva här i bloggen. Var tar tiden ivägen????

måndag 13 april 2009

Min iPhone och jag

Jag fick en iPhone i julklapp av min man. Den har legat nedpackad i en flyttkartong fram tills igår. Jag tillhör nog inte gruppen early adapters som det så fint heter när man hakar på trender före alla andra... snarare befinner jag mig nog i gruppen very late adapters. Finns det förresten en grupp som heter så?

Min man försökte iallafall hjälpa mig att få igång apparaten där efter jul men som tvillingarna och all tid och tålamod försvann. Det var bara att packa ned den fina teknikprylen.

Men som en glad påskpresent så kom min kära barndomsvän med familj på besök igår och hennes tonårsdotter kan ju det här med iPhone och iPod och allt vad det heter. Hon hjälpte mig att få igång min lilla iPhone, ställa in datum och tid och till och med ladda ner mina senaste låtfavoriter. Tack Sandra!!! Tänk att det ska krävas en tonåring för att jag ska komma igång med min nya fina telefon. Och tack älskling för den fina julklappen. Nu ska jag bli vän med min iPhone och jag tror vi kommer bli bästa vänner. :)