Mor och son

Imorse tog min man med sig Signe, ena hälften av vårt tvillingpar. Det betydde att det var endast Ebbe och jag när Saga var på dagis. Jag fick tid att njuta av mammalivet som det ju är att bara ha ett barn. Vi gick till Winterviken där jag slog mig ner i en solstol och läste en medhavd tidning. Och solen gassade på mig medans jag njöt och surplade på en god latte. Efter en stund vaknade lillkillen och vi gosade lite i solen innan han fick sitta i bärselen hela vägen hem. Det gillade han, det märktes.

Kl 15 hämtade jag Saga och vi åkte direkt till Skansen där vi mötte upp min väninna med familj plus ett syskonbarn. Vi var totalt tre vuxna och sex barn. Det gick jättebra och var jättemysigt. Jag kände mig alldeles lugn. Det går inte att beskriva vilken skillnad det är att bara ha hand om en bebis. Du har bara en att fokusera på, en att trösta, att mata och att bära. Jag vet att Signe har det bra med sin pappa och det har ju så klart känts väldigt tomt utan henne samtidigt som jag har njutit i fulla drag av denna dag. Märklig känsla. Älskar jag henne mindre då? Det är klart att tankarna snurrar runt i huvudet. Signe är väldigt kinkig och har mer eller mindre varit det sedan hon föddes. Det mesta kretsar kring matningen. Att det är så himla svårt att få i henne mat. Hon suger tre fyra tag i flaskan och sen vänder hon bort huvudet. Vi har därför, på BVC inrådan, tjuvstartat med att ge henne gröt och lite andra smakportioner. Hon gillar det, verkligen. Men man vill ju få i henne vätska också. På natten dricker hon oftast bra och ev på morgonen men ju senare på dagen desto svårare. Vid 19-tiden börjar hon gnälla ihärdigt vilket kan sluta i ett ordentligt utbrott. Det enda som hjälper då är löpning med vagnen tills hon somnar. Efter att hon ha sovit i ngn timme går det att få i henne mat. Så håller vi på, min man och jag. Oftast blir det ju jag som håller på - hela dagarna. Att trixa och fixa kring hennes matning. Jag tycker att det är urjobbigt för du vet aldrig om eller när du får i henne mat nästa gång. När tålamodet är slut vill jag bara skrika: Ät då för f-n!! Och när det är som jobbigast känns det som om man vill sälja henne på en loppis...Nä, usch så får man inte säga även om det känns så emellanåt. För så hänger det ju ihop med små bebisar, lite mat = oftast en kinkig bebis. Vi känner ju igen hennes utbrott eftersom hennes storasyster även hade dem väldigt ofta. Men henne var det ju lättare att få i mat även om det även med henne kunde vara svårt. Ja, ja, det är bara att hoppas att de går över. För det gör det ju... det är ju efter den devisen man lever efter: att det går över...det är bara en period, en fas etc... Känner ni igen det?