Dessa jävla nätter

Det är morgon. Efter ännu en helvetes natt. När ska det vända? När ska vi få en normal natt? Ge mig ett svar och jag kan stå ut ett tag till... Förra helgen tyckte vi att vi hade fått lite ordning på dessa tvillingar under natten. Vi lyckades t o m med att synka matningen under natten och de somnade relativt lätt om, om än inte i spjälsängen. Men ändå. Men sen dess är ingenting sig likt.

Våra underbara tvillingar sover som stockar på dagarna och när klockan börjar närma sig kl 21 på kvällen är det som att trycka på en ON-knapp och de fyra ögonen lyser som röda stoppljus i våra ögon. Min man och jag är då som tröttast och längtar bara efter att få sova. Man har kämpat på hela dagen, mot tröttheten och längtar efter nattens vila. Men icke då.

Vår stora tjej lägger vi vid 20.00. Innan tvillingarna kom så somnade hon på 5 min. Nu ligger hon vaken i sängen fram till 22.00. Jag tror hon ligger och funderar över vad det egentligen är som har hänt i hennes familj. Eller så får hon lyssna på tvillingarnas vrål på kvällarna och då kan man ju förstå att det inte är lätt att somna. Hon envisas om att lyssna på Pippi-saga på högsta volym. Hon vill ha mjölk på nappflaska. Både en, två ibland tre gånger per natt.

Igår somnade Signe vackert i spjälsängen, strax efter 21.00. Som en docka. Som hon brukar göra. Ebbe låg och grymtade som en grisfarm bredvid sin pappa. Inte helt övertygad om att sova. Men han sover oroligt fram till 23.30, får mat igen och somnar om i spjälsängen.

01.13. Signe grymtar efter mat. Härligt tänkte jag. Hon har ju sovit i nästan 4 tim. Woaw. Detta verkar bli en bra natt trots allt. Hon sveper i sig en massa mat och långsamt öppnas hennes ögon. Inte tänker jag somna om, tänker Signe. Inte ens om mamma gosar med mig, gungar mig eller vad hon än gör. Jag flyttar med täcke och kudde in i vardagsrummet för att inte väcka och störa min man. Jag tror klockan hinner bli 03.30 innan hon somnar in... Vaknar 04.00 av att min man är uppe med Ebbe men somnar om.

Vaknar 06.15 av en grtåtande och högt gnällande 2,5 åring... Hjälp, tänker jag. Det enda jag tänker är: jag bara måste få henne att somna om. Hon vill sova med mig i soffan. Börjar gnälla, ännu högre, om att hon vill se på teve. Jag säger att det är mitt i natten och att vi ska sova mera. Hon börjar nu nästan skrika. Jag flyttar snabbt över Signe till vårt sovrum och lägger mig ner och kramar om vår stora dotter i soffan. Efter en stund lugnar hon sig och vi båda somnar om.

Vaknar 07.35. Nu är det banne mig dags att gå upp om vi över huvud taget ska hinna iväg till dagis... I detta läge skulle jag göra vad som helst för att sova 1 timme till. Tvillingarna sover. Djupt.

Varför är det på detta viset? Hur länge ska man orka med dessa nätter? om jag bara kunde få svaret så skulle jag orka ett tag till. Men just nu känns allt hopplöst. Det är inte ordning på någonting.

Egentid med mamma

Idag var Saga och jag på bio. Hon behöver få tanka lite egentid med sin mamma och jag känner att jag vill vara med henne allena. Utan andra skrikande barn som kräver min uppmärksamhet. Vi såg filmen Discodaggarna som handlar om solskensharry som är en daggmask som drömmer om att starta ett discoband. Den var smårolig. Saga var småkrasslig så låg i mitt knä och mös under halva filmen. Jättemysigt. Sen somnade hon på t-banan hem. Och sen i soffan framför teven när vi kommer hem. Nu har hon feber... Vår familj har verkligen inte haft något flyt alls när det gäller sjukdomar och sömn den senaste tiden...

En enorm förlust

Läste precis ett inlägg i en tvillingblogg jag följer. Mamman som skriver den är även med i en "tråd" vi har på familjeliv om livet som tvillinggravid och livet som nyblivna tvillingföräldrar.

Idag stod det att läsa på hennes blogg att hon förlorat sin ena tvilling. Så hemskt. Så overkligt. Så sorgligt. Den lilla bebisen hann bli drygt 2 månader gammal. Jag vet inte vad som hänt mer än att han verkade hade somnat och inte vaknat. Jag grät massor efter att jag verkligen förstått vad hon skrivit. Vilken enorm förlust. Dessutom vet jag att hon har kämpat som en gnu för att få livet att gå ihop sen hennes tvillingar föddes och så händer detta fruktansvärda.

Det finns inga ord.

Mina tankar finns hos dig, M.

Vikten av vikt

Igår besökte vi BVC och äntligen har våra bebbar passerat födelsevikten. Pojken dessutom med råge. Men med tanke på hur mycket han äter hade jag blivit mycket förvånad om så inte skett. För en vecka sedan vägde han 3470 g (när han föddes 3500g) och igår stannade vågen på 3910g! Storasyster Signe är dock inte lika matglad som sin bror men hade ändå ökat en del i vikt. Förra veckan vägde hon 2895 g(när hon föddes 2990g) och nu vägde hon 3220g. Kanske hon kommer igång när hon når 3500g. Hoppas det.

Min egen vikt ska ju gå åt andra hållet. Jag har nu 1,5 kg kvar till min start/målvikt. Men det känns svårt att få bort de allra sista kilona eftersom när jag var gravid kunde jag ju knappt äta, hade ingen matlust. Men det har jag ju nu... nu äter jag ju mer normalt men har inte kommit igång med promenader, om inte de räknas som är runt kvarteret eller till affären, än då jag inte är fysiskt återställd från kejsarsnittet än. Så nu börjar jag noja mig för att börja gå upp i vikt. Fasen vad jobbigt det är allt det här med vikten.

Sen ska vi inte tala om magens form. Fy f-n, rent ut sagt när man ser sig i spegeln. I profil ser min mage ut som en stor gubb-öl-magen som bara hänger... Men jag vet av erfaranhet att den sakteligen försvinner men att det tar TID. Träna kan jag tidigast börja med 2 april. Lääängtar!!!!

Från hemmakaos till en kväll i lyx!

Igår var vi bjudna till en av min mans närmsta vänner. Vi trodde vi skulle dit och fira att han fyllt år tidigare i veckan. Men de ville även fira att vi fått tvillingar och de skämde bort oss rejält!!
Det var helt underbart att bli uppassad av underbart god mat och dryck (jag drack folköl för första gången på hur länge som helst). Trerätters dessutom. Och kaffe ur en lyxig kaffemaskin. Mmmm. Kanske var det därför min man och jag sov ganska bra inatt med hela magen full med god mat :)

Imorse ringde min mans bror och ville bjuda oss på middag på fredag. Jag tackade glatt ja!
Hemma här blir det mest snabbmat i stil med falukorv och mos, tortellini med ostsås eller fiskpinnar, pannkakor och blodpudding. Inte värdens eftersuktade meny...

Den ständiga jakten på sömn

Sen tvillingarna anlänt till familjen har jakten efter den efterlängtade sömnen startat. Jag gör vad som helst för att ligga ner och vila, sova, slappna av. Det är en underbar känsla att bara få ligga bekvämt ner i sängen som jag inte kunnat göra sen i augusti 2008. Nätterna har inte varit någon dans på rosor sen tvillingarna kom till världen. De första nätterna hemma hade flickan nattliga utbrott på 2,5-3 tim som startade runt midnatt. Hon skrek, åt mat och gnällde om vartannat men kunde inte komma till ro.

Nu har vi, peppar peppar ta i trä, haft två okej nätter i rad. Pojken vaknar och vill äta varannan timme. Det går max 2 tim mellan hans mål. Flickan däremot kan sova upp till 3,5 tim mellan målen. Vi har lyckats synka maten och sovtider på dagen men inte på natten. Vi tänker oss att när pojken lyckas sova i längre skift på nätterna så ska vi börja väcka den andre om den ena vaknar. Som det är nu är det som att min man och jag "ansvarar" för varsin bebis om nätterna.

Idag var jag på rymmen... jag åt lunch med två vänner på en lokal lunchrestaurang precis där jag bor. Utan barn. Det var skönt. Min man åkte på utflykt med bebisarna.

Undrar hur denna natt blir. Det är den ständiga frågan. Man har ju ingen aning. Vi försöker få vår stora tjej i säng senast kl 20.00 och direkt därefter påbörjar nattningsproceduren med de små och det kan ta upp till 1,5 tim tills de är mätta och belåtna och har lyckats somna in djupt. Det är inte förrän man vet med säkerhet att de sover djupt som man själv lyckas slappna av och kan somna.

Nu är dom här!

Nu är dom alltså här, våra tvillingar. En flicka på 2990g och 48cm lång samt en pojke på 3500g och 50 cm lång. Allt gick enligt planerna. De förlöstes genom planerat kejsarsnitt den 2 jan, kl 08.34 resp kl. 08.35.

Vi jämför dessa små bebisar med vår förstfödde som vägde 4730g och var 54cm lång. Det är jättestor skillnad!!! Dessa två är som två små dockor som bara sover, sover och sover. Hade kanske varit trevligare om de sov lika tungt på natten som de gör på dagen... men vi kämpar på för att "vända" på deras dygnsrytm. På dagen får de sova i dagsljus och vi försöker ge dem mat var 2,5-3:e timmme för att de ska få i sig mer mat på dagen än på natten. De käkar nämligen lika ofta på natten just nu... och flickan är svårt att söva om när hon har ätit så det tar verkligen emot att väcka henne för att ge mat. Pojken däremot, smaskar och gör ljud för att tala om att han är hungrig. Han får mat och sen somnar han om.

Vi får se vad som händer, än så länge är de ju bara 5 dygn gamla.

Mötet med storasyster Saga igår blev väldigt lyckat och hon var otroligt nyfiken på de nyanlända. Framförallt hade jag saknat henne så otroligt mycket. Hade inte umgåtts med henne på över en vecka så mina tårar sprutade när hon kom springande emot mig med en otrolig glädje. Vi kramades om och om igen. Jättemysigt!!! Sen gick vi hand i hand in i vardagsrummet för att hälsa på bebisarna.

Det känns oerhört skönt att det första mötet blev lyckat för det kan man bara göra en gång. Det hade inte varit lika lyckat om de hade varit missnöjda och skrikit. Då hade inte mötet blivit så trevligt för Saga, tror jag.

Endast några timmar kvar...

Vilken vecka det har varit sen jag skrev sist.
Då, för en vecka sedan, anlände en förjäkligt rethosta och jag gick genast till doktorn för det gick bara inte att hosta med min enorma mage, det gjorde ont. Jag en bra hostmedicin. Men det hjälpte inte. På natten till lördagen fick jag feber och den gjorde mig matt och orkeslös. Ville bara sova. Tillsammans med min man och min dotter låg vi utslagna hela dagen - i soffan eller i sängen. Min mage var stenhård, som en stenkula som var fastkedjad på min mage och jag hade svårt att ligga eller sitta, jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag greps av panikkänslor emellanåt. Det gjorde också att jag mådde illa. Så fort jag försökte dricka något annat än vatten som t ex nyponsoppa eller julmust så kom det upp igen. Det var precis som att det inte fick plats. Jag orkade inte heller dricka så mycket vatten. På söndagen kände jag mig än mer orkeslös än på lördagen. Som tur var var min man lite piggare och kunde aktivera vår dotter. På måndagen vaknade jag utan feber. Jippie! Jag trodde det skulle kännas avsevärt bättre när febern försvann (för det brukar man ju göra) men inte då, jag var bara så obeskrivligt trött! Vid fyratiden hade jag min sista tid inbokad hos barnmorskan på specialistmödravården men jag visste inte om jag orkade att ta mig dit men jag viljan var starkare. Jag ville ju ändå kolla att alla värden var ok. Efter besöket blev jag inlagd på SÖS på avd 63 pga att jag var så uttorkad och matt. Så jag blev inskriven och ompysslad och jag kunde bara ligga och vila helt ostört. På nyårsafton fick jag permis. För mig var det nödvändigt att få allt iordning hemma inför vad som komma skall. Vi hade ju tänkte göra alla förberedelser när vi låg sjuka... På nyårsdagen, strax efter lunch, checkade jag in på avd 63 igen. Och då kände jag mer harmonisk för nu visste jag att jag hade fixat med allt som behövde fixas och jag hade fått packa ihop mina egna grejer jag vill ha med mig till BB.

Så, nu sitter jag här. På rum 8 på avd 63 på SÖS och börjar bli riktigt nervös. Om mindre än 10 tim ska vi infinna oss på operation, närmare bestämt kl 07.10. Känns så overkligt, kan inte fatta att målet är så nära nu. Tänk att jag ska få tillbaka min kropp!!! inte för att den kommer som blixten men jag kommer iallafall efter några dagar kunna röra mig och känna mig normal. Jag längtar så att få sova på rygg!!!! och kunna ha några andra kläder än de tre klänningar med leggings till som jag har varvat med den senaste månaden. Har ju inte kunnat ha några andra klädesplagg.

Samtidigt är jag så otroligt nervös över hur jag ska klara av att ta hand om två (!) nyfödda samtidigt. Särskilt när jag hade så svårt med att ta hand om endast en nyfödd för drygt 2,5 år sedan. Det är nog det som skrämmer mig mest. Den första tiden när det är så små och man inte har lärt känna dem än. Innan man vet vad det är för typer.

Men med erfarenheten från förra gången så vet man ju att man klarar det och allting går över och blir bättre.

Nä, nu ska jag försöka slappna av och varva ner inför natten. Hur det nu ska gå?

Hörs om några dagar. Eller veckor....